Könssjukdomars historik

Attityderna beror på historien
Våra attityder till sexualitet och könsjukdomar beror till stor del på vår historia och våra traditioner. Förr gick det inte att bota gonorré och syfilis. De betraktades som orena och som "Guds straff". Syfilis kunde leda till sinnessjukdom och död och även gonorré kunde ge allvarliga följdsjukdomar vilket resulterade i att människor blev rädda för sexualiteten. Idag kan man bota både syfilis och gonorré med antibiotika men de gamla attityderna till sexualiteten och de skamliga sjukdomarna lever fortfarande kvar.

Gonorré
Gonorré är en av våra äldsta kända sjukdomar. Den omtalas redan i det Gamla Egyptens papyrusrullar och skildras också utförligt i Tredje Mosebok, som beskriver att, varig utsöndring ur urinröret hos män uppstår efter samlag med en smittad kvinna. I tidig engelsk litteratur nämns sjukdomen som "burnings" (svedan) och i Sverige kallades den "drypan" eller "dröppel". I Sverige var gonorré tidigare ganska utbredd. Det fanns åtskilliga huskurer att tillgå som sällan hade någon verkan. Man tvättade och sköljde, använde örter och metaller och även vaccin så småningom.

Kondylom
I antika skrifter beskrivs också de veneriska vårtorna, condylom. Condylomata är ett gammalt grekiskt ord som betyder runda svulster. I det antika Rom ansågs de vara följden av könsumgänge mellan män och pojkar vilket gjorde att man såg på sjukdomen med gyckel och förakt. Vårtorna kallades Thymion, dvs timjan och anspelar på vårtornas form som liknar thymusblomman. Om vårtorna blev stora och omfattande kallades de ficus (fikon). På svenska hette de fikvårta eller fikböld ända tills på 1800-talet.

Syfilis
På 1500-talet härjade epidemier i Europa av en betydligt allvarligare sjukdom, syfilis. Syfilisens utbredning kom att påverka den sinnlighet, gemenskap och sexuella fördomsfrihet som fanns i 1400-talets Europa. En renlevnads- och trohetsmoral med fruktan och misstro människor emellan växte fram ur skräcken för smitta. Man vet inte riktigt hur sjukdomen kom till Europa. Vissa hävdar att den hade afrikanskt ursprung och att den ändrade karaktär när slavar fördes till nordligare länder. I och med klimatombytet flyttade bakterierna till kroppens varma, fuktiga områden såsom könsorgan, mun och svalg, där de kunde överleva.

Andra hävdar att det är Columbus fel. Hans mannar hade umgåtts med kvinnor på en ö i Västindien och redan på återresan 1493 drabbades de av vad som först kallades "Indisk mässling". Under de närmaste åren spreds sjukdomen över Europa och till andra världsdelar och fick överallt ett våldsamt förlopp. Hela Italien härjades av sjukdomen och där kallades den "franska sjukan" eftersom man trodde att de franska trupperna fört den med sig. Fransmännen kallade den för "italienska sjukan", turkarna "de kristnas sjukdom", tyskarna döpte den till "fransosen", engelsmännen "spanska kopporna" och ryssarna till "polska sjukan". Överallt där den dök upp döptes den efter fienden. Vi vet att den danska hären, i synnerhet Kristian II:s mannar, förde med sig syfilisen till Sverige. De offentliga badstugorna som byggdes på medeltiden fick slå igen. På 1600-talet hade en tredjedel av Paris befolkning smittats av syfilis. Den enda behandlingsform som man kände till mot syfilis var kvicksilverkurer som i sig åstadkom svåra åkommor såsom hudutslag, tandlossning, håravfall, njurskador och mångas död.

Lagar och förordningar
Först 1943 kunde man bota syfilis med penicillin och efter långt experimenterande hade man äntligen funnit ett både verkningsfullt och ofarligt botemedel. Innan botemedel fanns var det säkraste sättet att undvika könssjukdomar att avhålla sig från sexuellt umgänge och efter franska revolutionen drog en våg av puritanism över Europa. Sexualiteten blev smutsig och för den anständiga kvinnan ett nödvändigt ont, som man inte talade om. Sjukdomarna ansågs skamliga. Man försökte på olika sätt begränsa syfilis- och gonorrésmitta med hjälp av lagar och förordningar. I Sverige kom det kungliga brev om att man skulle undersöka alla utländska ankommande skeppsbesättningar och även undersöka prostituerade kvinnor. St. Görans sjukhus, som öppnade 1888, var det första moderna sjukhuset för veneriskt sjuka. 1919 infördes en ny lag, Lex Veneris, lagen om veneriska sjukdomar, som innebar att överföring av venerisk smitta blev straffbart. Genom föreskrifter om anmälningsplikt, behandling, upprepade kontroller och hot om straff skulle man begränsa den veneriska smittans spridande. Lagen kom mot bakgrund av att könsjukdomar i stor utsträckning spreds genom prostitution och bordellerna sattes under hårdbevakning. Antalet syfilisfall sjönk snabbt men gonorrén var lika vanlig som tidigare.

Lex Veneris, ersattes 1968 av den nuvarande smittskyddslagen, (LÄNK) eftersom den blivit inaktuell på flera punkter. Penicillinet hade revolutionerat världen och ändrat behandlingen och dess resultat. Men attityderna till "de skamliga sjukdomarna" lever fortfarande kvar.


Källa: RFSU
Inlagd: 2006-02-17